Jakten på den perfekta banan, del 1, Rondell

vacker rondell i skimrande decemberljus

Ska jag nu trampa runt, runt i en timmes tid, så vill det ju till att hitta en bana lämpad för ändamålet. Med lämpad menar jag närliggande, lagom lång (max 1500m), sparsamt trafikerad och snabb. Snabb i sin tur innebär platt och fri från sådant som inverkar negativt på farten och flytet i cyklingen. Till exempel kurvor. En rundbana utan kurvor är förstås svår att hitta, så knepet borde vara att hitta snälla kurvor. Gärna så utdragna att de knappast märks. När jag presenterade timidén på ett cykelforum (happymtb.se), var det någon som menade att en glest trafikerad rondell borde fungera. Tanken är ju vettig. I och för sig är ju en rondell till sin natur en enda lång kurva, men är den bara stor nog borde det ju fungera. Inga skarpa hörn att ta sig runt.

Glad i hågen cyklade jag alltså iväg till Falkenbergs största rondell (den mellan Lidl och Willys, för er som är insatta i geografin). Att det är stadens största innebär tyvärr inte att den är speciellt stor, och dessutom är den doserad åt fel håll nästan hela varvet. Provcyklade gjorde jag ändå, och konstaterade det nyss skrivna. 240m, som jag mätte upp varvet till, är för kort. Det dubbla skulle nog vara lagom. Redan efter ett par varv började jag också känna mig lite malplacerad och i vägen. Grundidén är ju trots allt att man, helst ganska snabbt, ska fatta tycke för en avtagsväg och lämna rondellen. Vilket jag till slut gjorde, för att söka efter andra banalternativ.

Summa summarum: Falkenbergs rondellutbud är för litet för entimmescykling.

Regelverket på plats

Nu finns ett regelverk att beskåda under fliken ”regler”. Regler är ju till sin natur tråkiga, så jag har försökt hålla antalet nere. Det finns förstås en del tankar bakom reglerna, och jag göra mitt bästa för att förklara dem här. Såhär har jag tänkt:

Banan. 1500m max. Mest för att varvräknare, tidtagare och eventuella åskådare får en roligare timme om cyklisten passerar dem lite då och då.

Det finns två klasser. En klassisk och en modern. Den klassiska ska vara så enkel som möjligt att ställa upp i. Det ska gå att köpa en gammal stålcykel från Blocket, pumpa däcken och cykla sin timme. Om man vill.  Och så finns det en ”modern” klass. Där är det fritt fram att cykla på sin nya (eller gamla) tempohoj, eller vad man nu önskar. UCI har ingen makt här, så det är bara att börja experimentera med udda sittställningar, lustiga tempopinnar och olika stora hjul.

Om jag missat någon viktig regel, eller kanske borde ta bort något, så tala gärna om det!

 

En timme asfalt, vad är det?

Inom cykelsporten finns det ETT rekord som betyder någonting, det så kallade entimmerekordet. Principen bakom rekordet är enkel: Cykla så långt du kan på en timme. Cyklar du längre än alla andra någonsin gjort, står du som rekordhållare.

Rekordet infördes 1893 av fransmannen Henri Desgrange (som senare även startade upp Tour de France), och det är även han som gjorde det första rekordförsöket. Sedan dess har det slagits ungefär 35 gånger, och det finns mängder att skriva om varje försök och varje rekordhållare, men det tänker jag inte göra här. Kanske lite glimtar längre fram i tiden, om andan faller på.

En av de saker som gör rekordet så prestigefyllt är att det inte kan sättas, så att säga i farten, när man ändå tävlar, eftersom det inte körs några individuella entimmeslopp på bana. Ska man slå entimmesrekord sker det alltså på eget initiativ. Man bestämmer ett datum, bokar bana och ordnar kontrollanter från cykelförbundet. Sedan kör man. Blir det rekord är allt frid och fröjd. Misslyckas man är skammen stor, speciellt om man heter Armstrong eller Merckx. Det är alltså lite vinna eller försvinna över det hela.

Det ska sägas direkt, att jag inte har för avsikt att slå något världsrekord här. Jag tänker inte ens ge mig i kast med att cykla en timme på velodrom, främst av den anledningen att det inte finns någon velodrom på rimligt avstånd. Istället tänker jag köra en egen variant, som jag nu valt att kalla för ”EN TIMME ASFALT”. Alltså en timmes cykling, på vanliga vägar. För att det hela ska kännas lite mer seriöst, tänker jag sätta upp (och hålla mig till) ett regelverk rörande banans, cykelns och cylistens utformning. Förhoppningen är att någon eller några nappar på idén, och att det på så sätt kan uppstå ett inofficiellt entimmesrekord. Det vore hur kul som helst!

Bloggen är mest till för att sporra mig själv inför sommarens försök. Här kommer jag att skriva om tänkta regler, träningsidéer och utrustning. Och kanske lite annat.

I och med detta är första inlägget skrivet. Nästa kommer inom kort. Flikarna här ovan, alltså ”hem”, ”nuläge” och så vidare är än så länge tomma, med undantag för ”utgångsläge”-fliken. Där finns lite text och lite naket. Håll tillgodo så länge.